KIM BRAMSTÅNG

Idag är det tio år sedan min mamma gick bort. Tio fucking år. Känns sjukt läskigt att tänka på att det faktiskt gått så himla lång tid. Att jag var så liten. Att jag fortfarande känner mig liten.

 

Det är så svårt när man förlorar någon som står en nära. Förälder som barn, mormor som husdjur. Det är alltid svårt att förlora någon, oavsett vem det är. Och minnet utav dem kommer alltid att finnas kvar. Det blir så där extra när någon går bort, det är som att deras minne eggar sig fast i en. Djupt där inne. Det håller krampaktigt sig kvar i ens inre.

 

När min mamma gick bort så var det som om jag levde i en bubbla ett tag. Jag minns knappt tiden efter hennes bortgång alls. Det var så overkligt på något sätt, det fanns ju inte i min värld att hon skulle försvinna ifrån mig. Ännu mindre att mina äldre syskon skulle dras bort de med. För när min mamma dog så var det inte bara hon som försvann, jag och mina äldre syskon har inte samma pappa - deras pappa bodde i Varberg och min i Limmared, så det kunde gå upp till ett år innan vi träffades igen vi syskon. Jag som var van vid att träffa dem varje dag, gå dem på nerverna, alltid ha någon att leka med och ha mycket ljud i huset. Plötsligt var det bara jag.

 

Idag har jag återfått kontakten med både Jasmine och Jonny. Speciellt Jonny. Är så tacksam över att vi fortfarande håller ihop ändå, jag önskar verkligen att vårat syskonband är starkare än resten av världen. De betyder så mycket för mig.

 

Jag minns dagen min mamma gick bort lite vagt, har flera minnesluckor från den dagen. Minns hur min pappa vid frukosten fick ett telefonsamtal och att han efter det bara brast ut i gråt. Han kramade om mig och jag förstod ingenting. Hade aldrig sett min pappa gråta innan, det kändes så knas. Sen har jag ingen aning om hur jag tog mig till bilen, har inget minne av att vi plockade upp mina syskon i skolan eller vägen vi åkte hem till min mammas hus. Mina minnen börjar i vardagsrummet igen. Där mamma låg på soffan. Dock minns jag inte längre hur hon såg ut när hon låg där. Jag minns hur det stod två höga ljusstakar på vardagsrumsbordet med tända ljus i, och mellan dem låg hennes glasögon. Jag minns att Jerry satt på ovanvåningen och att Jasmine och Jonny åkte tillbaka till skolan. Jag satt och borstade mammas hår.

 

Tiden efteråt är som sagt en bubbla. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket, det är jag säker på att alla mina syskon och alla andra som mamma kände saknar henne lika mycket. Hon var så speciell min mamma. På alla sätt och vis. Och jag älskar henne så jävla mycket.