Bloggutmaning del 7
En bild på någon/något som har störst inverkan på mig
Den som har störst inverkan på mig, är jag. Mina egna tankar och känslor.
Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig själv till söms för mina egna tankar om mig själv, eller suttit och slitit håret av mig i ren frustration över att vara jag. Jag har haft många perioder med nedstämdhet och nästintill depression. Det har min psykolog fått mig att förstå. Men jag har även förstått att jag är den enda som har kontrollen över vad jag tycker och tänker.
Det är jäkligt svårt dock. Efter att ha gått med nedvärderande tankar om mig själv så ska jag börja tänka positivt istället. Att jag ÄR bra. Jag ÄR fin. Ja, jag DUGER. Det är sjukt vad svårt det är att byta ut ens negativa tankar mot positiva. Det man tänker om sig själv blir ju tillslut verklighet för en, och att ändra om sin verklighet är ingenting man gör på en dag. Även om den verkligheten är helt skev. Jag har nått så pass långt idag att jag har börjat tycka om min kropp. Men finns även stunder då jag tycker att min mage är alldeles för pluffsig och att mina lår är för breda, även om jag vet om att det är helt sjukt för mig att tänka så, då jag är så jäkla smal som jag är. Min idealvikt för min längd och ålder är 61 kg. Jag väger 57 kg. Och tycker ibland att jag är för tjock. Ni hör ju själva hur det låter!
Att inse att mitt ansikte är fint är någonting som kommer ta låång tid. Jag saknar en tand i den övre tandraden vilket gör att min mun är sne. Alla tänderna har vuxit så att det hålet där min egentliga tand ska sitta är upptagen av en helt annan tand. Detta har gett mig stooora komplex, är först i somras som jag faktiskt började le med tänderna på bild och tycka att det var fint. Jag tar många självporträtt och selfies, vilket många har märkt. Men det är en del i att börja tycka om mig själv, att ta en bild och säga att jag blev fin på den.
Det har tagit tid för mig att inse att jag är den enda som kan få mig att må bättre, den enda som kan få mig att inse att jag faktiskt är fin och duger precis så som jag är. Och nu när jag kommit dit, till den insikten, så har jag även insett att väget till att älska mig själv är minst lika lång.